Glasögonormar

I en sketch med det östgötsk-skånska komikerparet Anders och Måns jämför Måns de glasögon han haft genom tiderna. Han kommer fram till att de blivit mindre och mindre, och utvecklar en (naturligtvis helt galen, men rolig) tes om att ju längre bakåt man går i historien, desto större blir glasögonen. Han visar ett foto av sin farfars far, som har glasögon där vardera glaset är större än hela ansiktet, och han förklarar för tittarna att tåget över Stora Bält gick på ett par glasögon.

Från stort till större till… mindre?
Måns’ teori har en förtjänst och en svag punkt. Förtjänsten är att den är rolig, den svaga punkten är att den motbevisas av de senaste årens trendutveckling när de gäller glasögon. Fram till ungefär år 1998 var det små glasögon som gällde, de skulle helst inte synas alls. Som med alla andra trender uppstod en reaktion mot detta: plötsligt skulle glasögonen märkas. Först kom de markerade svarta plastbågarna av 60-talsmodell, sedan pilotbågarna, sedan de riktigt stora, som framför allt blev populära bland klubbkids även utan synfel, som hade fönsterglas i sina bågar. Härifrån gick det inte att bara fortsätta mot ännu större brillor, det skulle ha lett till svåra nackskador hos de trendkänsliga. Istället gjorde de runda, hornbågade glasögonen, som länge burits av bl.a. Gunnar Hökmark och som många mellanstadieelever hade vid 1990-talets mitt, comeback. Måns visar upp ett par sådana i den ovan nämnda sketchen, och nu framstår de som riktigt snygga.

Precis som synliga glasögon-trenden var en reaktion på de diskreta glasögonen väntar vi nu på ett glasögonmode som pekar ut en ny riktning, och som tillåter när- och långsynta trendslavar att gå mer eller mindre långt i denna riktning. Vi har alltså en ny period av små glasögon framför oss, kanske rent av en monokeltrend som kulmen på de senaste årens aristokratiska mode.